Press "Enter" to skip to content

Sommarångest

Jag har aldrig varit bra på att hantera långa perioder av ledighet. En hälsosamt konstant stressnivå ger mig livsvilja och något att koncentrera mina tankar på, och när jag plötsligt är “oooh, ledig” är det som att jag simmat motströms i ett år för att nu finna mig själv helt ensam någonstans mitt i Atlanten. När det inte finns några måsten kvar så bara flyter jag runt planlöst. Hur delar man upp sin tid i hanterbara små stycken om man inte har några deadlines?

När jag var yngre och inte hade lärt mig hantera min angst än slutade det oftast med att jag fokuserade på något asläskigt, väldigt intensivt. Hela sommaren. En sommar lyssnade jag så mycket på det high-pitchade bakgrundsljudet i mitt huvud att jag inte kunde sova ordentligt på flera månader. Jag övertygade mig själv om att jag hade supertinnitus som aldrig skulle försvinna, och grät floder för att jag var skadad för livet. En annan sommar skulle pappa operera gallblåsan, och jag drömde fruktansvärda mardrömmar om att han blev brutalt mördad under narkos.

Nuförtiden är det mest rastlösheten och känslan av meningslöshet som slår in när jag inte har något att göra. Avsaknad av stress gör mig stressad; jag förstår inte hur man överhuvudtaget klarar av att vara pensionerad! Det är typ den ultimata ledighetsångesten; sommarlovet som aldrig tar slut. Hemskt!

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *